Monjia på Högsbyn - en sorgligt underskattad blogg

Jag har tidigare skrivit om Abu Dharr - en av profeten Mohammeds följeslagare som dog ensam i öknen, precis som Mohammed förutspådde. Han var en person som var obekväm för många, för att han alltid sade sanningen. En obekväm person för många.

En annan person som var, och fortfarande är obekväm, är Umar, den andra kalifen. Han var en kompromisslös person med ett ganska hetsigt humör. Historien om hur han blev muslim säger en del om honom som person. Dagen då han konverterade började med att han hade bestämt sig för att gå till det hus där muslimerna brukade samlas för att be (de hade ännu ingen moské) och helt enkelt döda Mohammed. På vägen dit blev han stoppad av en man som talade om för honom att han kanske borde få ordning på sin egen familj innan han gav sig på Mohammed. Både hans syster och hennes man hade i hemlighet konverterat, berättade mannen. Umar blev rasande och gav sig av till sin systers hus. När han kom dit hörde han att de läste några verser ur Koranen. Han var så arg att han slog både sin svåger och sin syster blodiga. Men när han såg sin syster blöda, lugnade han ner sig lite och bad att få läsa Koranverserna. Det fick han (verser från kapitel TaHa) och de var så starka att han bestämde sig för att gå till huset där Mohammed fanns och konvertera till Islam.

Eftersom Umar var en mäktig man betydde det mycket för muslimerna, som på den tiden bara utgjorde en liten grupp i Mekka. Umar fortsatte att spela stor roll för muslimerna och blev efter Mohammeds död den andra att styra den islamiska staten.

Under sin tid som kalif, gjorde han flera uppmärksammade saker. Han visade tydligt att makt är ansvar, ansvar, ansvar - inte alls ett privilegium. En gång kom ett sändebud från ett annat land och frågade efter muslimernas härskare. Han förväntade sig att hitta honom i ett palats, i dyrbara kläder - en riktig kung! Istället blev han förd till en man i enkla kläder som låg och vilade under ett träd, utan vakter eller tjänare!

En annan gång var en man på väg till Umars hus för att klaga över sin jobbiga fru. Precis när han skulle knacka på dörren, hörde han hur Umars fru pratade med upprörd röst. Han skulle precis vända och gå, när Umar öppnade dörren. Mannen berättade varför han kommit och att han ångrat sig när han hörde Umars fru. Då sa Umar att en man måste ha tålamod med sin fru, eftersom hon ger sin man så mycket och är den käraste han har.

Umar har också utan omsvep ändrat sitt beslut, inför en stor folksamling, när en av åhörarna, en kvinna, kritiserat honom och påpekat att han inte hade något stöd i islam för beslutet.

Han blev otroligt upprörd när han hörde att hans son begått ett brott och fått ett mildare straff för att han var son till kalifen.

Han var känd både som mycket principfast och mycket ödmjuk. Om han någon gång kände sig lite "förmer" som kalif, gjorde han genast något för att komma ner på jorden igen - som att lägga sig platt på marken. Han hatade prestige och lögner och uppmanade ständigt sina nära att rätta honom om han gjorde fel.

Man kan säga att Umar var själva motsatsen till dagens självtillräckliga makthavare och traditionella patriarker. Därför är det många som föredrar att inte använda Umar som exempel, trots att han var bland de som tidigt konverterade och stod profeten Mohammed väldigt nära..

Mycket har sagts om Umar och det har inte alltid varit snällt. Därför tycker jag att fler borde läsa om honom och hans gärningar. Det var längesen jag själv läste om honom, så jag kan inte direkt rekommendera någon bok, men själv hittade jag den här på Islamic Bookstore: 'Umar Ibn Al-Khattab : His Life and Times.  

Tawwakul 'alAllah - förlita dig på Gud - det är stora saker det! Egentligen vilar hela vår tillvaro på att vi verkligen gör det.

En Hadith (en berättelse om vad profeten Mohammed sagt och gjort) berättar följande: Profeten Mohammad gick förbi en beduin som bara lämnade sin kamel utan att binda upp den. Han frågade då varför mannen inte band sin kamel. Mannen svarade att han förlitade sig på Gud. Då sa profeten Mohammad - bind din kamel, och förlita dig sen på Gud!

Visst ligger det inom Guds makt att skydda oss från allt och att beröva oss från allt ansvar, men hadithen ovan visar att förlitan till Gud inte handlar om att sitta och vänta på att maten ska ramla in i munnen eller att Gud alltid ska hjälpa oss utan att vi ska behöva anstränga oss det minsta. Tvärtom så visar den väldigt tydligt att vi först själva måste göra vårt yttersta i alla situationer och SEN får vi förlita oss på Gud. Om vi misslyckas eller det inte blir som vi hade tänkt kan det bero på att Gud har andra planer för oss. Men det kan också bero på att vi inte själva gjort det vi måste göra - att vi inte ansträngt oss maximalt, gjort alla uppoffringar vi kan göra eller gjort de val vi borde gjort.

Oavsett, så handlar förlitan också om att finna sig i resultatet, vad det än blir och att alltid se framåt och sträva efter att förbättra sin situation. En förutsättning för att vi ska kunna gå framåt är att vi kan se tillbaka på ett konstruktivt sätt. Analysera vad som kunde ha gjorts bättre och om jag verkligen gjort allt - vad var meningen med misslyckandet? För förlitan innebär att jag som muslim har en vetskap om att Gud vägleder mig och hjälper mig - men kanske inte alltid på det sätt jag tänkt mig!

Det här är ett väldigt stort ämne, men lätt att ignorera. Vi säger ofta att vi gör du'a (ber Gud om hjälp) och så är vi nöjda med det. "Å Gud, hjälp mig att förbättra min situation." Och så sätter vi oss och väntar... och väntar... och gör du'a igen... och väntar! Inget händer! Varför får jag inte hjälp av Gud? En rabbin berättade en gång en historia för mig på detta ämne: En man var i synagogan när det plötsligt blev översvämning. Vattnet steg och steg. Alla andra flydde i båtar eller simmade eller klättrade upp så högt de kunde. Men mannen stannade. Så kom en man i en båt och sa - hoppa in, du kommer att drunkna! Nej, sa mannen, jag väntar på att Gud ska hjälpa mig. Två gånger till kom det män i båtar, men de fick samma svar. Till sist var synagogan helt översvämmad och mannen drunknade. När han stod inför Gud frågade han - Gud, varför räddade du mig inte? Då sa Gud - tre gånger skickade jag en man med en båt för att rädda dig - vad mer begär du?!

Nå, för att återgå till kamelen. Om vi vill gå framåt i livet, rent materiellt eller andligt, så måste vi först vara beredda att agera. Beredda att anstränga oss, att fatta obekväma beslut - beredda att hoppa utan fallskärm. Sen ska vi förlita oss på Gud.

Egentligen är det inte nyår. Inte för oss muslimer. Men den islamiska kalendern är inte något som lever i min vardag tyvärr. Fast firade, det gjorde jag inte - jag bara fascinerades som vanligt av hur man utan att blinka kan bränna iväg flera tusen kronor på ett par minuter och tycka att det var värt det.

Nåja, det är ju inte mitt problem. Nytt år är det i alla fall här i landet och det ger mig anledning att be en liten bön.

Gud, ge mig och min man möjlighet att fortsätta bo i frid i skogen. Ge oss en utväg ur det dödläge som kris, smygrasism och ett allt omänskligare samhällsklimat försatt oss i. Ett arbete, Gud, var som helst! Herre Gud, vem behöver inte en erfaren elektriker med massor med övrig kompetens?

Gud, hjälp alla dem som lider under diktatur och förtryck. Gud, ge lättnad åt dem som drar på stora bördor. Gud, ge kapitalisterna ett helvete i år. Låt deras korthus, byggt på andras blod och svett, rasa ihop. Gud låt inte de Onda krafterna få fotfäste i min hjärna eller i mitt hjärta. Gud, ge mig styrka att fortsätta vara positiv, att kunna se möjligheter och inte hinder.

Gud, låt detta bli året då de goda krafterna i världen börjar göra skillnad. Låt detta också bli året då feminismen dör, så att alla "kvinnoproblem" äntligen kan bli allas angelägenhet och upphöjas till samhällsproblem. Låt detta bli året då vi säger sanningen rent ut: att det är män som står för det mesta av brottslighet, misshandel, fylleri och annat elände. Men Gud, låt oss trots det inte hata männen, utan istället äntligen börja ta tillvara all energi och uppfinningsrikedom och använda dem till att utveckla samhället. Gud, låt detta bli ett år då kurvan börjar gå uppåt - inte tillväxtkurvan utan den som mäter vår livskvalitet. Gud - till sist - låt detta bli året då vi HELA TIDEN OCH I ALLT VI GÖR ställer oss frågan; skulle jag själv ha gillat att bli utsatt för detta?

AMEN!

SAAB - man orkar nästan inte säga namnet längre... men igår blev det då till sist klart att ingen vill ha SAAB. Det är ju sorgligt i sig, men sorgligast av allt var att se och höra regeringens egen terrier Maud stå och försöka se deltagande ut och beklaga sig. Det är fullt möjligt att det inte är hennes eget fel - hon har kanske blivit utsedd till regeringens bully. Men hon verkar inte ha protesterat så mycket, med den lönen och allt. Nej, det är mycket troligare att hon, som så många andra, låtit makten stiga henne åt huvudet. Hon har visat det flera gånger. I gårdagens intervju råkade hon försäga sig. När hon skulle tala om att hon minsann vet hur det går till i andra EU-länder, sa hon "JAG har styrt EU nu i ett halvår"!

Sanningen i SAAB-traumat är att regeringen inte gjort ett skvatt för att rädda ett av Sveriges flaggskepp. Visst är Volvo större, visst går det bättre för IKEA och H&M, men SAAB står för den svenska framåtandan och ingenjörskonsten. SAAB skulle kunna tjäna Sverige väl som inspirationskälla och idéspruta. Vrför inte bygga något helt nytt på den solida grund som humankapitalet i SAAB utgör?

Ja, det är svårt att inte uppröras av SAAB-affären. Den visar på ett sånt tydligt sätt vilket land Sverige har blivit.

När jag ser regeringens företrädare - Sven-Otto Littorin, Tobias Billström, Maud Olofsson, Christina Husmark-Persson - kan jag inte låta bli att tänka på hur islam ser på makt. Makt är inte ett privilegium - det är ett ANSVAR. Den som innehar en maktposition i ett islamiskt samhälle är PERSONLIGEN ansvarig för sina beslut OCH konsekvenserna av dem. En makthavare har ingen som helst rätt att ta för sig eller skaffa sig privilegier. Historierna kring detta är många och otvetydiga. Straffet för att utnyttja sin position är hårt. Därför har också profeten Mohammad rådgivit oss om hur vi bör välja en ledare.

Vi ska välja den som MINST efterfrågar makt och position. Det är förmodligen den som bäst har förstått vilken börda det är att bära. Den som MEST efterfråghar makt är den som är mest olämplig, för det är med största sannolikhet en person som gärna vill låta sig berusas av makten.

Mer islam åt folket!

Hade en liten frågestund i en 8:a häromdagen. Jättekul! Fick frågan om jag gjort något jag ångrade riktigt sen jag blev muslim? Tänkte ett tag, men kunde inte komma på något...iaf inget jag hade lust att berätta om!

Men det är ju en himla bra fråga! Egentligen en av de viktigare! För det är ju av våra handlingar som vi ska lära oss. Jag har alltid tänkt så att även om jag gjort något dumt, är det ingen mening med att sitta och ångra sig - gjort är gjort! Däremot är det väldigt viktigt att noga tänka över det som hänt och fundera över vad meningen med det hela var? Vad skulle jag lära mig nu? Vad har jag inte fattat? Särskilt om samma typ av händelse sker igen och igen finns det anledning att fråga sig vad man borde ha lärt sig.

Vi gör ju så med våra barn - tjatar och tjatar tills de lärt sig vad som gäller och kan gå vidare. Ibland kanske vi tror att den processen upphör när vi blir vuxna. Det gör den INTE! Men istället för tjatiga föräldrar får vi tjata på oss själva!

Allt som sker har en mening, så även våra misstag. Men det kan vara väldigt svårt att se vad vi borde lära oss ibland. Det är då vi ska använda oss av våra bröder och systrar. De ska vara vår spegel och ofta är det mycket lättare att se vad som håller på att ske när man står lite på avstånd.

Frågan är hur modiga vi är? Vågar du se dig i spegeln?