Monjia på Högsbyn - en sorgligt underskattad blogg

Tawwakul 'alAllah - förlita dig på Gud - det är stora saker det! Egentligen vilar hela vår tillvaro på att vi verkligen gör det.

En Hadith (en berättelse om vad profeten Mohammed sagt och gjort) berättar följande: Profeten Mohammad gick förbi en beduin som bara lämnade sin kamel utan att binda upp den. Han frågade då varför mannen inte band sin kamel. Mannen svarade att han förlitade sig på Gud. Då sa profeten Mohammad - bind din kamel, och förlita dig sen på Gud!

Visst ligger det inom Guds makt att skydda oss från allt och att beröva oss från allt ansvar, men hadithen ovan visar att förlitan till Gud inte handlar om att sitta och vänta på att maten ska ramla in i munnen eller att Gud alltid ska hjälpa oss utan att vi ska behöva anstränga oss det minsta. Tvärtom så visar den väldigt tydligt att vi först själva måste göra vårt yttersta i alla situationer och SEN får vi förlita oss på Gud. Om vi misslyckas eller det inte blir som vi hade tänkt kan det bero på att Gud har andra planer för oss. Men det kan också bero på att vi inte själva gjort det vi måste göra - att vi inte ansträngt oss maximalt, gjort alla uppoffringar vi kan göra eller gjort de val vi borde gjort.

Oavsett, så handlar förlitan också om att finna sig i resultatet, vad det än blir och att alltid se framåt och sträva efter att förbättra sin situation. En förutsättning för att vi ska kunna gå framåt är att vi kan se tillbaka på ett konstruktivt sätt. Analysera vad som kunde ha gjorts bättre och om jag verkligen gjort allt - vad var meningen med misslyckandet? För förlitan innebär att jag som muslim har en vetskap om att Gud vägleder mig och hjälper mig - men kanske inte alltid på det sätt jag tänkt mig!

Det här är ett väldigt stort ämne, men lätt att ignorera. Vi säger ofta att vi gör du'a (ber Gud om hjälp) och så är vi nöjda med det. "Å Gud, hjälp mig att förbättra min situation." Och så sätter vi oss och väntar... och väntar... och gör du'a igen... och väntar! Inget händer! Varför får jag inte hjälp av Gud? En rabbin berättade en gång en historia för mig på detta ämne: En man var i synagogan när det plötsligt blev översvämning. Vattnet steg och steg. Alla andra flydde i båtar eller simmade eller klättrade upp så högt de kunde. Men mannen stannade. Så kom en man i en båt och sa - hoppa in, du kommer att drunkna! Nej, sa mannen, jag väntar på att Gud ska hjälpa mig. Två gånger till kom det män i båtar, men de fick samma svar. Till sist var synagogan helt översvämmad och mannen drunknade. När han stod inför Gud frågade han - Gud, varför räddade du mig inte? Då sa Gud - tre gånger skickade jag en man med en båt för att rädda dig - vad mer begär du?!

Nå, för att återgå till kamelen. Om vi vill gå framåt i livet, rent materiellt eller andligt, så måste vi först vara beredda att agera. Beredda att anstränga oss, att fatta obekväma beslut - beredda att hoppa utan fallskärm. Sen ska vi förlita oss på Gud.

Egentligen är det inte nyår. Inte för oss muslimer. Men den islamiska kalendern är inte något som lever i min vardag tyvärr. Fast firade, det gjorde jag inte - jag bara fascinerades som vanligt av hur man utan att blinka kan bränna iväg flera tusen kronor på ett par minuter och tycka att det var värt det.

Nåja, det är ju inte mitt problem. Nytt år är det i alla fall här i landet och det ger mig anledning att be en liten bön.

Gud, ge mig och min man möjlighet att fortsätta bo i frid i skogen. Ge oss en utväg ur det dödläge som kris, smygrasism och ett allt omänskligare samhällsklimat försatt oss i. Ett arbete, Gud, var som helst! Herre Gud, vem behöver inte en erfaren elektriker med massor med övrig kompetens?

Gud, hjälp alla dem som lider under diktatur och förtryck. Gud, ge lättnad åt dem som drar på stora bördor. Gud, ge kapitalisterna ett helvete i år. Låt deras korthus, byggt på andras blod och svett, rasa ihop. Gud låt inte de Onda krafterna få fotfäste i min hjärna eller i mitt hjärta. Gud, ge mig styrka att fortsätta vara positiv, att kunna se möjligheter och inte hinder.

Gud, låt detta bli året då de goda krafterna i världen börjar göra skillnad. Låt detta också bli året då feminismen dör, så att alla "kvinnoproblem" äntligen kan bli allas angelägenhet och upphöjas till samhällsproblem. Låt detta bli året då vi säger sanningen rent ut: att det är män som står för det mesta av brottslighet, misshandel, fylleri och annat elände. Men Gud, låt oss trots det inte hata männen, utan istället äntligen börja ta tillvara all energi och uppfinningsrikedom och använda dem till att utveckla samhället. Gud, låt detta bli ett år då kurvan börjar gå uppåt - inte tillväxtkurvan utan den som mäter vår livskvalitet. Gud - till sist - låt detta bli året då vi HELA TIDEN OCH I ALLT VI GÖR ställer oss frågan; skulle jag själv ha gillat att bli utsatt för detta?

AMEN!

SAAB - man orkar nästan inte säga namnet längre... men igår blev det då till sist klart att ingen vill ha SAAB. Det är ju sorgligt i sig, men sorgligast av allt var att se och höra regeringens egen terrier Maud stå och försöka se deltagande ut och beklaga sig. Det är fullt möjligt att det inte är hennes eget fel - hon har kanske blivit utsedd till regeringens bully. Men hon verkar inte ha protesterat så mycket, med den lönen och allt. Nej, det är mycket troligare att hon, som så många andra, låtit makten stiga henne åt huvudet. Hon har visat det flera gånger. I gårdagens intervju råkade hon försäga sig. När hon skulle tala om att hon minsann vet hur det går till i andra EU-länder, sa hon "JAG har styrt EU nu i ett halvår"!

Sanningen i SAAB-traumat är att regeringen inte gjort ett skvatt för att rädda ett av Sveriges flaggskepp. Visst är Volvo större, visst går det bättre för IKEA och H&M, men SAAB står för den svenska framåtandan och ingenjörskonsten. SAAB skulle kunna tjäna Sverige väl som inspirationskälla och idéspruta. Vrför inte bygga något helt nytt på den solida grund som humankapitalet i SAAB utgör?

Ja, det är svårt att inte uppröras av SAAB-affären. Den visar på ett sånt tydligt sätt vilket land Sverige har blivit.

När jag ser regeringens företrädare - Sven-Otto Littorin, Tobias Billström, Maud Olofsson, Christina Husmark-Persson - kan jag inte låta bli att tänka på hur islam ser på makt. Makt är inte ett privilegium - det är ett ANSVAR. Den som innehar en maktposition i ett islamiskt samhälle är PERSONLIGEN ansvarig för sina beslut OCH konsekvenserna av dem. En makthavare har ingen som helst rätt att ta för sig eller skaffa sig privilegier. Historierna kring detta är många och otvetydiga. Straffet för att utnyttja sin position är hårt. Därför har också profeten Mohammad rådgivit oss om hur vi bör välja en ledare.

Vi ska välja den som MINST efterfrågar makt och position. Det är förmodligen den som bäst har förstått vilken börda det är att bära. Den som MEST efterfråghar makt är den som är mest olämplig, för det är med största sannolikhet en person som gärna vill låta sig berusas av makten.

Mer islam åt folket!

Hade en liten frågestund i en 8:a häromdagen. Jättekul! Fick frågan om jag gjort något jag ångrade riktigt sen jag blev muslim? Tänkte ett tag, men kunde inte komma på något...iaf inget jag hade lust att berätta om!

Men det är ju en himla bra fråga! Egentligen en av de viktigare! För det är ju av våra handlingar som vi ska lära oss. Jag har alltid tänkt så att även om jag gjort något dumt, är det ingen mening med att sitta och ångra sig - gjort är gjort! Däremot är det väldigt viktigt att noga tänka över det som hänt och fundera över vad meningen med det hela var? Vad skulle jag lära mig nu? Vad har jag inte fattat? Särskilt om samma typ av händelse sker igen och igen finns det anledning att fråga sig vad man borde ha lärt sig.

Vi gör ju så med våra barn - tjatar och tjatar tills de lärt sig vad som gäller och kan gå vidare. Ibland kanske vi tror att den processen upphör när vi blir vuxna. Det gör den INTE! Men istället för tjatiga föräldrar får vi tjata på oss själva!

Allt som sker har en mening, så även våra misstag. Men det kan vara väldigt svårt att se vad vi borde lära oss ibland. Det är då vi ska använda oss av våra bröder och systrar. De ska vara vår spegel och ofta är det mycket lättare att se vad som håller på att ske när man står lite på avstånd.

Frågan är hur modiga vi är? Vågar du se dig i spegeln?

Jag har sagt att jag stör mig lite på "de avhoppade systrarna". Det har jag funderat en del på - varför gör jag det? Efter jag sett programmet blev det tydligare. Det jag stör mig på är inte dem som personer eller deras val - det är ju deras liv och deras problem.

Nä, det som stör mig är hur de utnyttjas som  symboler. Om man jämför med Niqab-programmet, så kan man säga att niqaberna framställs som "de extrema" och avhopparna som "de resonabla". Sen finns liksom inget däremellan!

Dokument inifrån var skickligt gjort, inte oväntat av Evin Rubar. Hon lyckades blanda ihop en massa olika saker i syfte att framföra ett budskap. Budskapet var väldigt tydligt att "riktig" islam är en ren privatsak och muslimer som säger nåt annat är "islamister". Att anse att islam är en livsstil, en ideologi är alltså att vara islamist. Jag är INTE islamist!

Evin blandade ihop den totalt extrema rörelsen Hizb ut-Tahrir med Islamiska förbundet och jämställa Mohammeds avhopp med att Pernilla och AS... tja, vad ska jag säga... kastade slöjan och blev normala muslimer???

Vad är då jag? Jag hoppade också av från IIF och hela köret, för jag ansåg att det mest var nifaq (hyckleri) och gamla traditioner som styrde - iaf mer än islam. Men jag kastade inte slöjan, jag anser fortfarande att islam är en livsstil och jag arbetar, umgås med "icke-troende", etc, etc...

Att varken Pernilla eller AS verkar ha konverterat av religiös övertygelse - kan inte det vara anledningen till avhoppet? Om man bara ser de patriarkala traditionerna, okunnigheten bland de som säger sig företräda muslimerna, och sättet att genom att problematisera islam och muslimerna försöka isolera snarare än integrera muslimerna i samhället, ja då skulle jag också ha lämnat för länge sen! Eller kanske har det att göra med att deras personliga situation i livet förändrades?

Någon analys av såna saker rymdes inte i programmet. Snarare var det en åsikt som skulle befästas och avhopparna blev till lydiga redskap. Det är nog det som stör mig! För är man ung och oerfaren är det lätt att bli utnyttjad och därför också ursäktligt. Men Pernilla och AS är varken unga eller oerfarna. De borde veta bättre! Eller så delar de Evins åsikter...

I vilket fall är det ju Gud som styr och om hela världen ska ingå den enligt programmet så förhatliga islamiska staten så kommer det att hända hur många som än motsätter sig det. Och ska det inte hända så spelar det ju ingen roll hur mycket folk kämpar för att det ska hända!

Jag tror att muslimerna bara kommer att lyckas i samhället om de har förtroende för sin tro och inte hela tiden är rädda för "fitna" (frestelse/splittring) eller hela tiden ska tala om för andra vad de ska tro och tycka. Låt muslimerna långsamt smälta in i samhället, men fortsätt att hålla kunskaperna levande!

Min lärdom av de två program jag nu genomlidit är att jag MÅSTE sluta titta på såna här program - definitivt!!!