Monjia på Högsbyn - en sorgligt underskattad blogg

Ni har säkert läst George Orwells klassiker Djurfarmen, eller sett filmen. Den är ett riktigt mästerverk och visar vad som händer när maktbegär och girighet tar över.

Men varför lära av andras visdom när man kan forsätta att grisa på andras bekostnad? Boken har ju inte heller något lyckligt slut, eller ens något slut! Grisarna vann och alla andra förlorade. Maktens gristryne fortsatte att regera och de andra hade inte en chans.

Idag kan vi se hur lite som behövs för att förflytta oss till grisarnas värld. En internationell kris, orsakad av spekulationsekonomin, och vi befinner oss i grisarnas våld. Borta är allt prat om samarbete, solidaritet och respekt för andra. Skit i papper, skit i regler, skit i avtal! Vill du ha jobb? Be snällt! Mössan i hand! Ska du ha lön också??? Tja, vi får se... du får nöja dig med hälften av vad du egentligen har rätt till. Annars måste vi nog slå igen och flytta till Kina! Ska du ha anställningsavtal? Nja, vi hör av oss, du vet det är många som söker jobb nu!

Social välfärd, hihi, var det inte nåt de höll på med på 70-talet? Gratis tandläkare och sånt!!! De var inte kloka då, på 70-talet! Nu måste folk ta eget ansvar - ut å jobba bara! Herregud, folk blir bara lata om de ska hålla på och få bidrag hela tiden. Sjukpenning är för mesar och simulanter - inte hade man sånt förr i tiden???

Ja, sådär håller det på och en fördel med detta elände KAN ju vara att vi får smaka på en liten bråkdel av vad vi tydligen tycker är helt okej för "de andra", dvs asiater och afrikaner. De förstår väl inte bättre... eller så är det deras kultur att arbeta för slavlöner och bli inlåsta i fabrikerna, så det kan ju inte vi lägga oss i... tills vi upptäcker att vi själva har förlorat vårt sociala skyddsnät, att arbetsrätten i praktiken är helt urholkad och att hela vår industribas, som samtidigt är basen för vår välfärd, har utraderats, tillsammans med våra pensioner.

Hej hopp, tur att det är midsommar - en traditionstyngd helg som precis som Lucia och Nyår förvandlats till en tävling om vem som fortast super skallen av sig! Fullt ös medvetslös!!!

Jahapp, solen skiner och jag ska äta middag och sen gå ut och njuta av den friska skogsluften! Det är ju det enda som finns kvar här i glesbygden - och den är gratis!

Såhär i skogen blir det gärna att man sitter och tittar ut genom fönstret och reflekterar över tillvaron och dess invånare. Såna som tror de ska bli smittade om de stannar och pratar, t ex.

Andra man kan reflektera över är muslimerna... känns som om jag gjort det ett par gånger redan. Men så infann sig en helt ny liten fundering kring detta intressanta och ständigt aktuella ämne! Nämligen att mediala muslimer verkar vara rätt ointresserade av allt annat än att tjafsa med varandra om småsaker eller polemisera med "icke-muslimerna". Inte undra på att det går bakåt snarare än framåt! Luftar jag t ex mina åsikter om vissa fenomen bland muslimer, kommer det genast nån kommentar, och det gäller inte bara på min blogg, men handlar det om LIVET - det som pågår medan vi sitter och undrar vart tiden tar vägen - då blir det tyst. Diskuteras det miljö, socialpolitik, räntefri ekonomi... var är alla rappa kommenterare då?

Eller så är det bara jag som är en sån tråkig bloggare... nä.

Vi bor på landet - i skogen, men vi bor precis vid vägen. Vårt hus är gammalt och har stått obebott länge innan vi köpte det. Det ligger i en bygd där alla på mer eller mindre avlägset sätt är släkt med varandra och där det är enklare att åka förbi och prata än att skicka email.

Så kommer vi - en svensk konvertit i full hijab och en utlänning - och flyttar in i huset där man inte ens kan bo och så kommer lokaltidningen dit och tar bilder. Klart att folk blir nyfikna! Det var helt OK för oss och lite småtrevligt i början när grannarna kom och tittade och undrade hur det gick. Även en del sommargäster stannade till och berättade om sina minnen från den förra ägaren.

Men när den första nyfikenheten lagt sig, lade vi märke till att det var bra många som saktade in strax innan huset, sniglade sig förbi och stirrade - utan att bry sig om ifall vi var ute. En del vinkade, andra inte. Värst var en som stannade med bilen precis utanför ingången och stod och såg ut som om de ville nåt. När jag till sist gick dit för att fråga vad de ville, log kvinnan i bilen glatt, vinkade med UPPVEVAD ruta och så startade de bilen och rullade iväg!

Visst ser vi inte ut som alla andra, vi gör inte heller som alla andra, vi kör i vår egen takt och på vårt eget vis, men jag kan inte sluta att fascineras över människornas reaktioner. Vad skulle hända om de stannade till och sa hej istället för att snigla förbi och bara stirra? Ett par har t o m backat tillbaka, men när vi närmar oss, kör de iväg! Själv tittar jag också på fina/ovanliga hus när jag kör bil, men om jag ser någon ute vid huset, kör jag förbi, för jag vill inte störa. Jag tänker att antingen stannar jag och pratar med människan eller så lämnar jag henne ifred.

En gång i början bjöd vi in ett par sommargäster, för de hade stannat och berättade att de bott i trakterna under lång tid. Det var ju trevligt, men nästa gång de körde förbi, var vi nere på tomten och såg inte att de kom. Då klev de ur bilen och den som varit här förut hade med sig en vän som var såå förtjust i gamla saker. Så de klev in på vår tomt och började titta runt och blev nästan stötta för att de inte fick komma in igen och titta!

Det där med att behandla andra så som man själv vill bli behandlad är tydligen inte så lätt...

Vad jobbar du med, då? Jag jobbar med islam. Jag jobbar med da'wa.

Många muslimer, och då tänker jag främst på dem som verkligen tagit ställning och valt sin tro, är väldigt upptagna med att bara vara muslimer. Det tar en massa tid att "göra da'wa", gå på föreläsningar och prata om islam. För en del tar det så mycket tid att det blir ett yrke. Några jobbar som imam, andra jobbar i moskén.

Att öka sin kunskap om islam är naturligtvis nödvändigt, som muslim måste man hela tiden utvecklas och underhålla sin tro. Men det är saker man gör för sin egen skull, precis som bön och dhikr - för att bli starkare, få mer insikt.

Men islam är inget självändamål, ingen privat angelägenhet. För att islam ska leva, bli verklighet, måste den ut i samhället. Vi muslimer är ålagda att dela med oss. Redan från början fanns muslimerna ute i den hårda verkligheten och redan från början var det upp till bevis. I Mekka blev muslimerna både attackerade och provocerade, de fick utstå förnedringar och utfrysning. Men trots det så flydde de inte. De bet sig kvar - vägrade att försvinna utan litade på att Gud skulle hjälpa dem att visa att islam är rätt väg. De föll inte för frestelsen att slå tillbaka för det hade med all säkerhet blivit deras undergång.

Till och med när de till slut tvingades flytta till Medina var det en tillfällig reträtt. Målet var hela tiden att komma tillbaka. Inte för att hämnas utan för att visa på islams storhet. När Meckaborna till sist ställdes inför Mohammed och hans armé, trodde de att de alla skulle dö. Muslimerna var överlägsna. Men Mohammed visade att islam betyder fred och frid och ingen strid var nödvändig - inga straff utdelades.

Ändå var inte hans yrke att vara profet, eller ens muslim. Hans yrke var att vara handelsman, precis som många andra muslimer. Ingen hade yrket imam - det gjorde man vid sidan om, samma med muezzin (böneutropare). Lektioner hade de på fritiden, da'wa gjorde de under tiden de arbetade, reste eller höll på med sitt yrke. De hade ett liv - ute i verkligheten. Det är där vi ska vara.

Egentligen har jag massor med saker att skriva om, men det vill sig inte riktigt! Jag skulle kunna skriva om att min dotter äntligen landat i Sverige. Jag skulle kunna skriva om EU-valet, eller om politiker i största allmänhet - ett outtömligt ämne.

Jag skulle också kunna skriva om mitt intressanta möte med en grupp unga män med ursprung i muslimska länder - och när jag ändå är där skulle jag verkligen kunna skriva om fördomar, traditioner och okunnighet.

När jag tänker efter vore det kul att skriva om oviljan att ta reda på vad man egentligen tror på/står för.

Så vill jag naturligtvis skriva om JAK och det ekonomiska system som håller på att få hela världen att gå i konkurs.

Eller ska jag skriva ett par rader om att liljekonvaljerna blommar och jag såg svalorna idag?

Nä, jag borde nog skriva om att vissa fortfarande lever i villfarelsen att mannens främsta uppgift är att uppfostra kvinnan...

Men det vill sig inte riktigt. Så jag går och lägger mig istället. Gonatt!