Monjia på Högsbyn - en sorgligt underskattad blogg

Ja, nu är det inte jag som ska gifta mig - jag är alhamdullillah lyckligt gift sedan snart sju år tillbaka! Men jag vet i alla fall 1 ung kvinna som börjar tycka att det är jättedags.

Den här unga kvinnan är muslim (förståss!), hon är svensk och ja, hon har slöja! Dessutom är hon i sin bästa ålder, dvs 20-nånting. Men varför har hon inte redan gift sig??? Jo, för hon råkar vara en ung kvinna som har lite ambitioner i livet. Hon anser att islam ger henne rätt - inte bara rätt förresten, islam KRÄVER av henne - att hon ska utnyttja sina talanger för samhällets väl och ve, att hon ska skaffa sig en utbildning och ett arbete. Hon anser att islam ger henne rätt när hon hävdar att hon och hennes blivande man ska vara jämbördiga i äktenskapet - de ska kunna diskutera, komma överens, och framförallt - dela livet med varandra. Hon vill resa, njuta av livet och givetvis även skaffa barn, men även det måste vara en gemensam angelägenhet. Hon tycker att islam ger henne rätt när hon anser att i det fall båda arbetar, ska de också arbeta tillsammans med hemmet och barnen. Hon hävdar bestämt att islam kräver, både av henne och hennes make, att de ska respektera varandra och så långt de någonsin kan, tillgodose varandras önskningar och behov.

Hon tycker att islam ger henne rätt när hon menar att äktenskapet inte är till för att mannen ska ha en hushållmaskin 24/7, som ständigt är beredd att laga mat och servera te till maken och "bröderna" och som håller hemmet och barnen i skick medan maken är ute på "viktiga möten" med nämnda bröder.

Hon har varit på banan ett par år och fått ett par backlashes från unga män som inte förstår varför kvinnor måste envisas med att vilja vara delaktiga i det samhälle som de utgör hälften av. Hon ser sig själv som en djupt troende, välutbildad, fri och seriös människa med mycket humor och söker härmed sin like.

Anyone??? (Jag menar allvar.)

"En sann sheikh är en lärare, och man borde ha ett djupt respektfullt förhållande till sin lärare." säger Bouhamza. Visst är det så, men som vi har sett så många gånger, är det lätt hänt att respekten tippar över och förhållandet blir osunt såtillvida att "eleven" tenderar att blint följa utan att ifrågasätta.

Jag vill påstå att shejkens tid är förbi. Islam kommer alltid att behöva mujtahid (lärda personer som har kunskap att se hur muslimer ska förhålla sig till nya företeelser), 'ulama (lärda män och kvinnor som kan undervisa i islams olika ämnesområden) och jurister, domare, etc, som kan uttolka och tillämpa islamisk lag. Där är det ingen skillnad på vilket civiliserat samhälle som helst. Det är samma funktioner men olika titlar.

Innan de stora hadithsamlingarna kompilerats (framförallt Bukhari och Muslim) var en lärare (shejk) absolut nödvändig för att lära sig islam. Lärare var antingen en följeslagare till profeten Mohammed, eller deras elever, eller deras barn eller barnbarn. Det var bara de som hade kunskap om vad profeten Mohammed sagt och gjort och hur islam tillämpades i största allmänhet. Även efter Bukhari och Muslim var läraren  viktig, eftersom böcker inte var allmängods.

Idag är situationen helt annorlunda. Koranen finns överallt, på nästan alla språk och all upptänklig information finns på nätet; Koranen, hadith, tafsir, historia, resonemang, förklaringar - ALLT! Vem som helst kan läsa och reflektera, diskutera på nätet, ställa frågor till ett otal personer, osv, osv. Allt vi behöver kunna kan vi få från en mängd källor och från de som undervisar om islam ('ulama). Det finns inget behov av en personlig shejk.

Till sist tenderar shejk-anhängarna att glömma sitt eget ansvar att tänka, resonera och dra slutsatser. Otaliga gånger har jag hört (och läst) muslimer som svarat på frågor ungefär såhär: "Det är så och så men jag är bara en enkel muslim och Allah vet bäst".

Självklart vet Allah bäst, men i de här fallen betyder det snarare att muslimen ifråga inte vågar tänka själv. Att leva enligt islam är mycket enkelt - det kräver bara ett sunt förnuft och kunskap om de grundläggande värderingarna. Under 99,9 % av sin livstid  klarar man sig bra med detta. För den övriga 0,1% behöver man fråga kunnigare människor, t ex en 'alim. Därför bör vi fokusera mindre på shejkerna och mer på våra egna liv, vårt eget beteende och vardagslivet.

Under min tid som aktiv konvertit i det sk muslimska ummat utvecklade jag en svårartad shejk-allergi. Även om det nu var mer än 15 år sedan jag sa upp mig från "gemenskapen" så får jag fortfarande utslag när någon nämns med tilltalet "shejk" eller "shejka". Det beror inte alls på att jag inte tycker att det finns män och kvinnor som besitter stor kunskap och visdom, utan mer på alla de män (nästan bara män) som TROR att de besitter kunskap, eller bara är ute efter makt/position. Jag har stött på ett antal sådana, som bara genom sitt uppförande bevisar att de inte förstått mycket av vad islam handlar om. Män som går ut om en kvinna höjer rösten. Män som bara inte lyssnar på en kvinna, män som tror att deras ursprung (arab) eller familj berättigar dem till någon slags särställning inom församlingen. Män som själva bryter mot regler utan att blinka, men predikar sträng lydnad för alla andra. Män som tvärtemot vad islam säger tycker att ändamålet helgar medlen. Listan kan göras milslång.

En riktig shejk (jorå, de finns) lever med profeten Mohammed som exempel, även när han lagade sina egna kläder, beundrade arbetarens händer eller ödmjukt talade om att han inte hade all kunskap. En riktig shejk tar lärdom av 'Umar som låg och sov under ett träd när han var kalif, utan vakter, utan att utmärka sig från alla andra till det yttre. Eller som lyssnade och konstaterade att han hade fel och kvinnan som protesterade hade rätt.

Det finns en annan aspekt av shejkeriet som jag nästan ogillar ännu mer och det är den persondyrkan som ofta blir resultatet när någon blir utnämnd till shejk. Islam är skoningslös när det gäller persondyrkan - det får bara inte existera. Vi kan börja i all välmening med att tycka att shejk X säger så bra saker, är så bra, så klok, så vis men stegvis hamnar vi alltför lätt över gränsen.X är "vår" shejk, vår värledare, vår andliga inspiration. I slutet på den vägen finns alla "sidi"-ar (helgon) som muslimer runtom i världen kastar pengar till och ber till. Shirk, alltså (avgudadyrkan).

Jag säger inte att vi inte behöver andlig inspiration. Klart vi behöver det. Men den kan vi få i överflöd av profeten Mohammed, och varför inte direkt från Koranen? Förutom profeterna, som hade ett budskap från Gud att leverera, så är alla människor lika. Jag är inte förmer än någon annan, ingen är förmer än mig. De som strävar efter kunskap och visdom är beundransvärda, men de har inte alltid rätt! Ingen har alltid rätt!

Det betyder att vi tjänar på en ödmjuk attityd till våra medmänniskor - alla kan säga kloka saker, som jag behöver höra just då, även om det är det enda kloka den personen säger under hela sitt liv! Men kanske räddade det mig, just då! Att lyssna är aldrig fel, även om man sedan är överens om att man inte är överens.

Visdom, kunskap och insikt kan dyka upp där vi minst anar det (även från en shejk), så det gäller att hålla ögonen öppna och inte förblindas av en överdriven beundran av shejk X eller Y.

Jag började för ett par år sedan skriva på en saga. Den skulle handla om hur det skulle vara om svenskarna tvingades på flykt. Men istället blev det en historia om hur Ryssland tog över makten i världen som en hämnd på USA:s maktfullkomlighet. Men jag slutade skriva för det blev lite för nära verkligheten. Mitt tips är nu att Ryssland kommer att alliera sig med Kina och att USA kommer att kollapsa. Kom ihåg var ni hörde det först!

Alltså blir det bara värre. Vi har precis trätt in i en tid av stora förändringar. Jag diskuterade för en tid sen med en EU-liberal som tyckte det var såå bra att världen öppnas så att alla kan få ta del av utveckling och framsteg. När jag protesterade mot denna verklighetsfrämmande beskrivning av globaliseringen frågade han om jag inte tyckte att alla skulle kunna få det lika bra som vi? Nej, sa jag! Det är väl ingen hemlighet att vi skulle behöva ett par jordklot till om alla ska ha det som vi? Det är istället så att vi måste dra ner, och det ganska rejält, om det inte ska sluta med katastrof.

Nu kommer det ändå bli nån slags katastrof, för ingen drar frivilligt ner på välstånd och bekvämlighet. Dessutom finns det ett antal länder som är rätt sura på USA och Europa för deras rovdrift på resten av planeten.

Om ni tycker att jag yrar så vill jag påpeka att den här utvecklingen redan pågått ett tag. Ryssland har tagit sig ton igen, krossat Tjetjenien, petat Georgien på näsan och Givit Europa en lite påminnelse om vem det är som sitter på naturtillgångarna. Och häromdagen deklarerade de att de avser att förnya vapenarsenalen. Avvecklingen av industrier i väst har pågått länge, även om den accelererat på sistone.

Vad kan man göra, då? Ska man bara kasta in handduken? För min del har jag haft strategin klar ganska länge. Jag har valt att bo billigt = inga stora skulder, ingen stor månatlig avgift. Jag har möjlighet att odla lite grönsaker om jag vill. Jag försöker att inte dra på mig skulder, lever energisnålt och så miljövänligt jag kan. Jag är övertygad om att vi som försöker leva i "litet format" kommer att klara oss bäst. Detta kanske låter naivt? (Jaja, det låter naivt...) Men även om vi arbetar för att världen ska komma i balans så handlar det alltid till sist om vad jag själv gör, hur jag själv lever. Utifrån det kan vi med trovärdighet arbeta för förändring i världen.

Det finns så mycket att reflektera över i islams texter. Så många personer vars livsöden har mycket att lära oss. Abu Dharr är en av dem. Han var en man som aldrig tvekade att säga ifrån och han var en nagel i ögat på de makthavare som missbrukade sin ställning. Minsta sak han såg som kunde tyda på korrumption, missbruk av offentliga medel eller svågerpolitik högg han ned på direkt - högljutt och offentligt. Han blev också misshandlad, fängslad och förvisad och precis som profeten Mohammad förutspått dog han ensam, svag ock sjuk. Han var den som alltid gick ensam.

Jag önskar att jag kunde vara mer som han, men kanske ska jag vara glad att jag inte är det. De orättvisor som begås idag är så gigantiska och så världsomspännande så ingen enskild människa ens kan hålla reda på alla. Det är dessutom så att det finns en massa människor över hela världen som upprörs över orättvisor och försöker bekämpa dem. Det är så många att de drunknar i varandras rop.

Det finns dock ett område där jag tycker att det skriks alldeles för lite. Kanske är det för att förvirringen är så total eller så är det för att de flesta är upptagna med att övertyga andra om att det är just de som har rätt. Jag menar förstås islam och muslimerna. Jaja, jag vet att jag jämt tjatar om det, men varför skulle jag inte? Kolla bara hur det ser ut i den muslimska världen! Läget är akut, men innan jag går vidare måste jag vara säker på att jag är stark nog. Jag kommer aldrig att bli som Abu Dharr, men jag kommer nog att fortsätta försöka...